Brisa Bucardo som tillhör Miskitofolket blev som tonåring förtjust i journalistik. Hon vill berätta sitt folks berättelser och avslöja kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
”Jag har gillat journalstik ända sen jag var liten, men vi har inte många journalister”, säger Brisa Bucardo.
Hon hör tillhör miskito-ursprungsbefolkningen i Nicaragua. Hennes hem är i Puerto Cabezas som är i Nicaraguas karibiska kusts norra delar, på Li Lamns område.
Bland Miskitofolket är det enligt Bucardo förutbestämt på basis av region och familj vad barnen börjar göra som stora.
”I något skede började jag fundera på vad jag vill göra och studera. Jag gillade aktivsim och gemenskaper, och jag var med i olika kampanjer redan som liten”, säger hon.
När hon var fjortån år gammal gick hon till den lokalradion för att fråga om arbete, och hon arbetade där i fem år.
”Jag förälskade mig i kommunikation och det faktumet att vi hade ett utrymme där vi kunde lyfta fram våra frågor och även dela med oss av vår kultur, eftersom radio spelar en stor roll i våra lokalsamhällen.”
Genom sitt arbete förälskade hon sig i journalistiken och märkte snabbt nog att hon var en av de få medlemmar av ursprungsbefolkningen i branschen. Det gick inte att studera journalistik på den karibiska kusten i Nicaragua, så hon måste flytta till andra sidan av landet för att kunna studera.
”Det var mycket svårt, men jag bestämde mig för att göra det ändå. En del lär sig via arbete och det finns några journalister ur ursprungsbefolkningen som har nått långt bara genom att lära sig via arbetet, eftersom det finns så få utbildningsmöjligheter.”
Marken tas med vålt
Det är inte nytt för Brisa Bucardos familj att fly från sina hemtrakter. På 1980-talet, före hennes födelse, flydde hennes föräldrar inbördeskriget inom landet och drygt tio år senare tvingades de fly igen.
”Våra lokalsamhällen har i över tjugo är lidigt av intråg i våra marker”, säger Bucardo.
Nicaraguas lag nummer 28 garanterar ursprungsbefolkningen självbestämmanderätt, och lag nummer 445 skyddar ursprungsbefolkningens samägning av sina marker.
”Markerna får inte säljas eller köpas. Vi kan i generalförsamlingen bestämma oss för att hyra marken, men inte för att sälja den.”
Från början av 2000-talet har nybyggare kommit till miskitornas marker. En del vill grunda gruvor, medan andra vill röja skog för betesmarker. Viktiga skogar för ursprungsbefolkningen fälls och vattnet förstörs. Mycket våld är inblandat i erövringen av markerna.
”Även min familj föll offer för dessa erövrare”, säger Bucardo. ”År 2015 kom några nya människor till grannbyn. Vi förstod inte vad de gjorde där. Vi tänkte att de hade kommit till en kyrka som fanns där.”
I oktober under samma år kom en beväpnad grupp på 40–50 personer till markerna.
”De sa att markerna inte är våra, utan att vi måste ge oss av eller annars får blir vi skjutna. Några personer försökte göra motstånd, de dödade ena och sårade den andra”, säger Bucardo. ”En av mina bröder och en del av gemenskapen flydde. Det var som i en film eller i en dröm, trots att det var verklighet.”
Erövringen av marken är fortfarande olöst och fler lokalsamhällen i Nicaragua har fallit offer för det. Nicaragua, som har glidit in i diktatur, verkar inte bry sig. Tvärtom har regeringen ersatt det gamla systemet, där ursprungsbefolkningen valde sina egna ledare, med ett system där regeringen utser representanter för lokalsamhällena. Dessa kommer vanligtvis utanför lokalsamhällena och representerar inte ursprungsbefolkningen.
Miskitornas marker saknade redan tidigare elektricitet och rent vatten. Nu har nybyggarna som är ute efter naturresurser förorenat även naturen.
”Detta har orsakat oss mycket hunger, fattigdom och osäkerhet”, säger Bucardo.
Val mellan exil, fängelse eller död
Ursprungsbefolkningens svåra situation var ett av de teman som Bucardo behandlade i sin journalistik i Nicaragua. Det gav inga resultat, och hon började få hot. Ändå kände Bucardo att det var nödvändigt att säga sina åsikter.
”Jag har aldrig gillat att få order om vad jag får skriva om. Jag har till exempel fått jobberbjudanden från politiska partier, men jag har inte velat ta dem. Jag föredrar att vara en oberoende journalist”, säger hon.
”Jag vill inte vara en papegoja. Man måste ha sitt eget kritiska tänkade och sina egna åsikter.”
Hon har arbetat för många olika mediebolag och organisationer, varav några har funnits i andra Centralamerikanska länder och i Mexiko. På grund av sina internationella kontakter och sitt kritiska talsätt började Bucardo ses som ett hot.
”Jag fick veta att myndigheterna försöker hitta mig. Jag anklagades för allt möjligt, bland annat för att höra till oppositionspartiet”, säger Bucardo. ”De hotade min familj och sade att om jag inte anmäler mig till polisen så har polisen rätt att döda mig.”
Hon förstod att hon är i livsfara. Journalister hade redan mördats i Nicaragua och många var fängslade. Staten hade tagit över många medier och stängt andra.
”Jag bestämde mig alltså för att fly. Jag kände mig som en brottsling och det var mycket svårt.”
Den nya hemorten är hemlig
Av säkerhetsskäl berättar Bucardo inte var hon bor nuförtiden. Inte ens hennes familj vet det. Hon fortsätter sitt arbete som journalist i webben från exil.
”Pandemin lärde alla att arbeta på distans, innan var man tvungen att åka överallt. Regeringens repressiva politik hjälpte oss också på sätt och vis, eftersom vi var tvungna att etablera webbmedier för att fungera överhuvudtaget.”
Hon drömmer om att grunda ett regionalt centralamerikanskt medium för ursprungsbefolkningen. När man jobbar för andras medier så är perspektiven ibland annorlunda än vad man själv skulle vilja skriva om.
”Det är en annan sak att själv tillhöra ursprungsbefolkningen och skriva om sitt folk än om någon utomstående gör det.”
Hon skulle även vilja utbilda unga till journalister och experter i kommunikation. Men allra först vill hon hjälpa andra som tvingas fly från sina marker.
”Det är inte lätt att vara i exil. Det behövs mycket ekonomiskt och emotionellt stöd. En del tvingas sova i parker och alla talar inte spanska. En del klarar inte av inresan om de inte förstår vad de blir tillfrågade om eller om de bara kan svara på svåra frågor med ja eller nej.”
