I sitt blogginlägg betonar Lassi Murto vikten av källskydd och de risker som utsatta grupper står inför inom internationell journalistik.
Journalister skyddas – men vem skyddar deras källor? Journalisternas säkerhet står med rätta i centrum för debatten om yttrandefrihet. Det är dock sällan man frågar sig vad som händer med de människor som möjliggör kritisk journalistik men själva står utan skydd. I många länder är det journalisternas källor som löper störst risk – särskilt aktörer inom civilsamhället, kvinnor, personer med funktionsnedsättning och aktivister.
Yttrandefrihet är inte bara rätten att yttra sig, utan också rätten att klara konsekvenserna av det man säger. Utan källskydd finns det inga fria journalister – och ingen fungerande demokrati.
Tänk dig en lokal aktivist som talar anonymt till en journalist. Artikeln publiceras och journalisten får uppmärksamhet, kanske till och med ett pris. Källan stannar kvar i ett lokalsamhälle där alla vet vem som talade.
Journalisters säkerhet har med rätta hamnat i fokus i debatten om yttrandefrihet. Journalister som hotats, misshandlats och mördats påminner oss på ett grymt sätt om att en fri press inte är en självklarhet. Internationella organisationer, stater och stiftelser – även i Finland – utför ett viktigt och nödvändigt arbete för att skydda journalister.
Det finns dock en allvarlig brist i diskussionen, nämligen källorna.
I många länder kan journalister vara relativt bättre skyddade än de människor utan vilka kritisk journalistik överhuvudtaget inte skulle vara möjlig. Aktörer i det civila samhället, aktivister, kvinnor, personer med funktionsnedsättning och andra marginaliserade grupper bär ofta den största risken – utan synlighet, utan skyddsnät och ofta utan rättsligt skydd. Detta skulle kunna kallas ett asymmetriskt skydd av yttrandefriheten: ju svagare ställning, desto större risk.
I mitt arbete i den globala södern har jag sett detta upprepade gånger. När en journalist lämnar landet, byter ämne eller får skydd genom internationell uppmärksamhet, blir källan kvar. Källan stannar kvar i ett system där maktutövningen inte är abstrakt utan personlig, konkret och ibland våldsam.
Personer med funktionsnedsättning och kvinnor befinner sig i en särskilt utsatt situation. Deras erfarenheter av maktmissbruk, diskriminering eller korruption är ofta just det som journalistik behöver. Samtidigt är deras möjligheter att skydda sig mot konsekvenserna allra svagast. När en källa riskerar sin försörjning, säkerhet eller sitt liv genom att uttala sig, framstår yttrandefriheten inte längre som en rättighet utan som en risk.
Här måste vi stanna upp. Om yttrandefriheten innebär att de mest utsatta bär den största risken, handlar det inte om frihet utan om en obalans i maktförhållandena. Detta är inte enskilda journalisters fel, utan ett strukturellt problem som journalistkåren och arbetet för yttrandefriheten inte kan undgå att ta ansvar för.
Yttrandefriheten är oupplösligt förknippad med de mänskliga rättigheterna och HRBA-tankesättet (Human Rights-Based Approach). Rätten till yttrandefrihet kan inte bara innebära rätten att uttrycka sin åsikt, utan också rätten att vara trygg inför konsekvenserna av det man säger. När denna kedja bryts börjar journalistik att luta mot en orättvis uppoffring: de mest utsatta betalar det högsta priset.
Etisk journalistik handlar inte bara om det juridiska skyddet av källor. Det är en moralisk fråga om vad som händer med källan efter att artikeln publicerats. Vem bär ansvaret om konsekvenserna drabbar en enskild person som inte kan lämna landet, anlita en advokat eller söka skydd genom internationell uppmärksamhet?
Vikes arbete för journalisters rättigheter, mediemångfald och stöd till det civila samhället är avgörande i detta sammanhang. Källors säkerhet är inte en journalistisk bisak, utan en grundförutsättning för demokratiska medier. Utan säkra källor finns det inga fria journalister. Utan fria journalister finns det ingen fungerande demokrati.
Om yttrandefriheten vill tas på allvar så måste blicken våga vändas till dem som talar från de tystaste positionerna med de största riskerna. Yttrandefrihetens verkliga mätare är inte den som får tala, utan vem som vågar tala.
Lassi Murto
Författaren är Uganda programkoordinator för Abilis-stiftelsensamt samhällsengagerad inom SMA Finland och Heta-förbundet.
