”Journalister behöver varandra”, säger den nicaraguanska journalisten som tvingades fly sitt hemland. Nu bor hon i Costa Rica, så som många andra Nicaraguas oberoende journalister.
”Om det går att hitta något positivt ur landsflykten, så är det att den har förenat oss och fört oss närmare varandra”, säger Marta Irene Sánchez, 42.
Hon arbetade som nyhetschef i staden Matagalpa, Nicaragua, för TV MERCED, en lokal kanal som ägs av den katolska kyrkan. Det var år 2018, och protester mot Nicaraguas president Daniel Ortegas regering ägde rum. Regeringen slog ner protesterna brutalt.
Vid sidan om sitt eget arbete arbetade Sánchez även som korrespondent för en nationell TV-kanal.
I nyheter som hon skrev kritiserades Ortegas regering och de paramilitära styrkornas agerande.
Reportagen gjordes på gatan och bröt regimens försök att dölja händelser och censurera nyheter.
”Allt blev väldigt riskabelt, vi journalister övervakades och hotades, och också våra källor avskräcktes”, säger hon.
Sa sig åka på arbetsresa
Sánchez märkte att hon blev förföljd också då hon förde sin dotter till skolan, då hon handlade och i alla andra vardagliga rutiner.
När hennes föräldrar fick ett varningssamtal om att deras dotter var efterlyst tvekade Sánchez inte utan gav sig av på en farlig flyktväg över gränsen till Costa Rica. Hon sa till sin nioåriga dotter att hon skulle bara på en arbetsresa.
Resan tog nästan ett år. Liksom ungefär hundra andra nicaraguanska journalister som hade tvingats fly landet samtidigt som hon, befann sig Sánchez i en ny situation i Costa Rica. Hon var ensam, utan sin dotter och familj, i en ny stad och ett nytt land.
Från affären tillbaka till journalist
Hon jobbade först som kassör i en affär i Costa Ricas huvudstad San José, men efter att ha hittat andra flyktingjournalister bestämde hon sig för att återvända till journalistiken, sitt älskade kall, till varje pris.
Hennes möjlighet var att grunda en egen webbpublikation. Och så föddes Republica 18.
”Jag har alltid jobbat som en journalist bland andra i redaktionen, och jag hade aldrig planerat att starta ett eget medie”, säger hon.
Att leda sitt eget medie var i barnaben då Sanchez, efter mindre än ett år i exil, återvände till Nicaragua med många andra journalister och trotsade diktaturen.
Återkomsten till hemlandet blev dock kortvarig. Ortegas regering inledde en ny våg av arrester, som ledde till en ännu mer massiv våg av journalister som flydde landet under sommaren 2021. Sánchez tvingades lämna sitt land igen och återigen resa i hemlighet till Costa Rica.
För närvarande är hon tillbaka i San José och försöker försörja sig genom journalistik och annat mediearbete. Även om hon saknar sina föräldrar och oroar sig oerhört mycket för dem, ger det faktum att hennes dotter nu bor med henne i Costa Rica lite frid i hennes liv.
Vikes samarbetspartner stödjer kvinnoledda medier
”Jag deltog med iver i förra årets PCINs kvinnoprojekt eftersom jag tror att det är avgörande för vår överlevnad att vi går samman. Genom projektet kunde vi främja samarbetande journalistik bland kvinnor”, säger Sánchez.
Hon syftar till nicaraguanska journalisters koalition PCINs projekt som stödjade kvinnoledda medier förra året. Vikes stöder projektet.
”Jag ser det som viktigt att vi lyfter fram genus- och jämställdhetsteman i våra egna medier och att vi också förbinder oss att göra det.”
Enligt Sánchez har den fyra personer stora redaktionen hon leder vissa arbetsinstrument i skick, såsom en operativ arbetsplan för att utveckla publikationen och en noggrant genomtänkt stilguide för publikationen.
”Men vi har inga egna skriftliga redaktionella riktlinjer för jämställdhet och redaktionen består av mig och tre män” , skrattar hon.
”Men som den inledande studien av PCIN:s kvinnoprojekt visade, har vi kvinnliga journalister mycket outnyttjad och dold kapacitet. Vi vet inte hur vi ska använda den för att producera bra journalistik.”
Enligt henne finns det mycket att lära sig – till exempel inom ledning och hur man driver media som ett litet företag.
La Sala – Kvinnor i redaktionen
Huvudsyftet med La Sala-projektet, som stöds av Vikes, är att stödja entreprenöriell utveckling av digitala plattformar som drivs av nicaraguanska kvinnliga journalister.
Stiftelseurkunden för nicaraguanska journalisters sammanslutning PCIN betonar mediernas värdepluralism såväl som många universella principer och värderingar, såsom respekt för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.
Journalisternas landsflykt som började år 2018 förändrade det nicaraguanska medielandskapet. Organisationen noterade en betydande ökning av antalet kvinnoledda mediebolag och digitala plattformar. Samtidigt började kvinnliga journalisters position, arbetsvillkor och rättigheter väcka mer diskussion.
Förändringen väckte iden bland PCINs politiskt organiserade kvinnojournalister om att stödja kvinnoledda digitala medier. Förra året bildade åtta kvinnoledda digitala mediebolag en gemensam tankesmedja som heter ”La Sala – Kvinnor i redaktionen”.
Vikes ansåg att jämställdhetskomponenten i projektet var mycket viktig för utvecklingen av hela det nicaraguanska mediefältet och beslöt sig för att stödja projektet som en del av sitt organisatoriska stöd till PCIN.
Projektets första fas genomfördes i snabbt takt under cirka sex månader. Under den tiden samlades och analyserade kvinnliga mediechefer sina resurser för att bilda små och medelstora medieföretag ur sina medieprojekt.
I La Sala strävade de efter att definiera betydelsen av de berättelser de publicerat för den nicaraguanska journalistiken som helhet, och särskilt främjandet av mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.
Projektets lilla produktionsstöd gjorde det också möjligt för många författare att genomföra journalistiska produktioner som var i planeringsstadiet eller att slutföra de som redan var halvvägs. Totalt publicerades 24 artiklar, rapporter, poddar och multimediaproduktioner, vilket är dubbelt så många som planerat.
Text och bilder: Kimmo Lehtonen, San José, Costa Rica
Marta Irene Sánchez. Bild: Kimmo Lehtonen
