Journalisten och facklitteraturförfattaren Kristiina Markkanen uppmanar i sin blogg till att stärka Finlands roll i det globala journalistiska solidaritetsarbetet.
Journaliserna höll på att få morgonkaffet i fel hals ett par veckor sedan då Helsingin Sanomat stiftelsens överombudsman Laura Saarikoski meddelade på sociala medier att Finland kom så lågt som 19:e plats i det nya indexet som mäter pressfriheten.
Även på ledarsidan i Helsingin Sanomat uttrycktes förvåning över saken. Det kom även några andra reaktioner.
Vi har vant oss vid att Finland är ett föredöme när det gäller yttrandefrihet. I den internationella organisationen Reportrar utan gränsers årliga index hamnade vi senast på femte plats.
I sluetet av oktober presenterades sedan, i samband med International Press Institutes 75-årsjubileum, ett helt nytt index, The International Media Freedom Support som mäter hur länderna verkar för yttrandefriheten utanför sina egna gränser.
Förespråkar vi yttrandefrihet på internationella forum? Utfärdar vi snabbvisum till journalister som tvingas fly från sitt hemland? Och hur mycket pengar satsar vi på att främja yttrandefriheten globalt?
Finland hamnade på 19:e plats i dessa frågor. Inte särskilt smickrande.
Införandet av indexet är mycket välkommet. Det känns självklart att om vi värnar om yttrandefriheten och skyddar journalister i vårt land, så vill vi också ta vårt ansvar på global nivå.
Men eftersom resultaten var förvånande, särskilt när det gäller Finland, frågade jag forskarna bakom studien om vilken data de hade använt. Forskningen som ligger till grund för IMFS har utförts av brittiska forskare vid universiteten i East Anglia och City, University of London.
Uppgifterna hämtades från OECD:s så kallade DAC-statistik, där bland annat medlemsländernas officiella medel till utvecklingssamarbete, de så kallade ODA-pengarna, redovisas. Redovisningen sker per verksamhetsområde och länderna ansvarar själva för hur de redovisar sin verksamhet.
I Finland redovisar organisationerna sin verksamhet inom olika branscher i sina årsrapporter, och dessa kan vara ”nästan vad som helst”. Sådana kommentarer fick jag från representanter för olika organisationer när jag tog upp frågan. DAC-rapporteringen har inte nödvändigtvis varit särskilt noggrann och ibland är det svårt att avgöra under vilken kategori utgifterna för projekt som omfattar många olika verksamheter ska redovisas.
Hanketta East Anglian yliopistossa vetänyt Median ja Globaalin kehityksen professori Martin Scott kprofessor i media och global utveckling vid University of East Anglia och projektledare för projektet, berättade för mig att de branschkoder som ingick i IMFS-indexet var 15153 Media & Free Flow of Information och 22030 Radio/television/print media.
Genom att granska dessa uppgifter kom forskarna fram till att Finland under åren 2023 och 2024 använde drygt 1,1 miljoner euro för att säkerställa mediefriheten i övriga världen, vilket var över 500 procent mer än vad Finland hade lovat använda. Det uppgavs att Finland arbetar för att främja yttrandefriheten bland annat i Somalia och Moçambique.
Det kändes som att uppgifterna inte riktigt stämde.
Vikes bedriver till exempel arbete för yttrandefrihet i Somalia, men även i många andra länder, och använder en stor del av sin budget på knappt två miljoner euro till att främja yttrandefriheten, för närvarande särskilt i Centralamerika, Tanzania och Uganda. Vi stöder en oberoende filmskola i det militärstyrda Myanmar och arbetar även i Finland med journalister med invandrar- och flyktingbakgrund.
En stor del av vårt arbete verkade inte synas i IMFS:s statistik.
När jag granskade våra egna statistikuppgifter lite närmare visade det sig att de DAC-koder som Vikes använde bland annat innehöll koden 15170, det vill säga Women’s Rights Organizations. Vårt projekt ”Kvinnor i media” i Östafrika har inte redovisats under medieprojekt, utan under stöd till kvinnoorganisationer. En del av våra projekt har rapporterats utan specifikation under den allmänna branschkoden 99810.
Det finns säkert fler liknande misstag, även hos andra länder och aktörer i deras egna statistiker.
Jag lyckades inte ta reda på orsaken till ökningen på 500 procent i penninganvändningen, men det är helt uppenbart att det rör sig om någon form av statistisk avvikelse. Frågan kräver ytterligare utredning.
Den summa som Finland spenderar, oavsett om det handlar om plus eller minus en miljon eller något i den stilen, bleknar i en internationell jämförelse. Enligt indexet stöder till exempel Sverige afrikanska landsbygdsradiostationer med 50 miljoner. Lettland, Litauen och Estland utmärker sig när det gäller beskydd av flyktingjournalister.
Ändå skulle jag inte fastna i pengar eller i hur vi klarade oss jämfört med grannländerna, utan istället titta på hur vi klarade oss i förhållande till oss själva, till det arbete som vi tror på och som vi trott att vi utför väl.
Det bör noteras att penninganvändningen var bara en av de kategorier där vi fick (betydligt) få poäng. Vi gjorde inte bättre ifrån oss när det gäller hur vi talar om yttrandefrihet i världen. Yttrandefriheten har ingen framträdande roll i vår internationella diplomati. – Det måste det verkligen bli en förändring på!
Vikes är en solidaritetsstiftelse för journalister. Solidaritet innebär samarbete och stöd från journalister till journalister. Därför har Vikes redan inlett ett samarbete med våra partners som verkar för yttrandefriheten i Finland.
Det krävs handling istället för tomma ord. Tre poänger:
Finland måste införa ett nödvisum för att kunna beskydda journalister.
Finland måste utforma ett program för att stödja mottagandet och integrationen av människorättsaktivister och flyktingjournalister.
Finland måste försvara yttrandefriheten i världen med större kraft än hittills.
Kristiina Markkanen
Skribenten är journalist och fackboksförfattare och arbetar som expert i globalfostran vid Vikes.
