Jag rasist? Det tror jag inte. Finland har ju inte varit ett kolonialistiskt land.
Sådana tankar väcks när man samarbetar med människor från länder i det globala syd. Även om jag har studerat kolonialism och avkolonisering under lång tid, upplever jag inte att jag har kommit särskilt långt. Även i dessa frågor ökar kunskapen smärtan.
Nästa höst börjar jag i nya uppdrag, bland annat i östra Afrika. En del av min arbetstid går till att som expert stödja kvinnliga journalister i det globala syd.
Jag insåg nyligen i en studiekrets som behandlade ämnet att upplevelsen av vit överhöghet knappt går att identifiera intellektuellt, men att erkänna den och rensa kroppen ur det är betydligt svårare.
För flera år sedan bestämde jag mig för att, med stöd av det (vita) feministiska tänkandet, bli en allierad till svarta och andra rasifierade kvinnor.
Jag arbetade som journalist och ville ge dem en röst. Jag var verkligen förskräckt över till exempel människohandel som bygger på sexuellt utnyttjande. – Jag kände själv den skam som kränkningen av den fysiska integriteten ger upphov till.
Jag har intervjuat sexarbetare från det globala syd i Helsingfors och afrikanska offer för sexhandel och människohandel på olika håll i Italien. Tillsammans med en nigeriansk kvinna har jag skrivit en bok om hennes liv som offer för människohandel och som asylsökande.
Vi delade bokens försäljningsvinster lika mellan oss.
Jag började till och med skriva en doktorsavhandling om den sexistiska och kolonialistiska behandlingen av svarta migrantkvinnor i Europa.
Under avhandlingsseminariet blev det dock snabbt klart att en vit kvinna inte bör gräva i svarta kvinnors intima upplevelser. Så uttryckte en svart kvinnlig forskarkollega saken för mig. De övriga deltagarna, vita kvinnor, nickade instämmande. En vit kvinna tog till orda och gjorde klart att jag inte ens hade genomgått ritualen för att rena mig från vit överhöghet. Det vore klokare av mig att undersöka min egen vithet, konstaterade hon.
Jag lämnade seminariet. Jag återvände aldrig och fortsatte inte heller att skriva på min doktorsavhandling.
Först blev jag sårad. Till slut kom jag över det.
Jag hade litat på mina egna goda avsikter. Det var svårt att erkänna att jag hade fel.
Min tonårige son frågade mig en gång när jag höll på att laga mat: ”Tror du verkligen, mamma, att du och dina vänner är bra människor bara för att ni engagerar er så mycket i sådana där människorättsfrågor?”.
Jag hade nog återigen bråttom att bege mig till någon filmkväll för ”goda människor”, en insamlingsgala eller en studiekrets.
Jag svarade att nej, vi anser inte att vi är särskilt bra på något sätt, men vi är människor som bryr oss om världens angelägenheter och om andra människor.
– We are people who care, påpekade jag till min son, som är halvt engelskspråkig.
Jag hann knappt avsluta meningen innan min man ropade från bakgrunden:
– Kristiina, sluta prata så där genast. Det där är dumt. Lär honom inte sådana attityder. Vi är inte speciella.
Jag har alltså gjort många misstag, säkert även sådana som ingen har vågat säga om.
Därför har jag fortsatt mina studier för att kunna identifiera och erkänna vit överhöghet.
– Det är så svårt, säger många andra studerande och ställer inte följdffrågor.
Vad är så svårt?
Att medge att utvecklingssamarbete fortfarande handlar om att bära den vite mannens börda?
Att erkänna att vi känner oss som goda människor när vi då och då beger oss ”ut på fältet” för att träffa ”dem här”?
Att det är vilt, vackert och spännande i Afrika? Älskar vi äventyr?
Exotiserar vi en rasifierad partner?
Känner vi igen vår motivation eller hänger vi kvar vid en barndomsdröm?
Läste vi ''Mitt Afrika''? Blev vi chockade av barnen i Biafra? Beundrade vi Bob Geldof?
Om vi inte ställer dessa frågor kan egentligen ingenting hända. Maskerna för vit överhöghet faller inte av, vi lär oss inte bort det gamla, det går inte att lära sig något nytt, och vi varken kan eller vågar föreställa oss ett nytt slags samarbete.
Vad är så svårt?
Att medge att vi har haft fel och handlat fel?
Trots våra goda avsikter.
Kristiina Markkanen
Författaren är expert i globalfostran vid Vikes och deltog nyligen i en studiekrets som Fingo anordnade med temat ”Andrafierande vanor”.
