Mediemångfald kräver aktiva åtgärder. Läs om uppropet av aktörer inom mediebranschen som publicerats i tidskriften Journalisti samt konkreta lösningar för att främja mångfald i finska medier.
Yttrandefriheten och rätten till information för främmandespråkiga finländare tillgodoses inte i Finland på det sätt som den borde. Situationen försämrar tillgängligheten till den offentliga debatten och, i värsta fall, även demokratin, när en del av befolkningen lämnas utanför debatten. Det handlar både om mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter.
Vi vet nu bättre än tidigare varför den problematiska situationen kvarstår. Det är inte så att problemet inte erkänns, utan att alldeles för lite konkret arbete har gjorts för att främja mångfald.
Vi forskare och aktörer inom mediebranschen som har undertecknat uppropet vädjar till finska nyhetsmediebranschen att den ska se till att en genuin mångfald av röster förverkligas, såväl när det gäller innehåll som aktörer.
Vår vädjan bygger på forskning och det tvååriga projektet ''Mer mångfald i media nu!''. Stiftelsen för media och utveckling Vikes ansvarade för det praktiska arbetet inom projektet, medan vi övriga ingick i projektets styrgrupp., och vi övriga var i projektets styrgrupp.
Utgångsläget på våren 2024:
- Redan över 10 procent av finländarna talar ett främmande språk. Ändå har förvånansvärt lite arbete gjorts i finska medier för att inkludera dessa målgrupper i den offentliga debatten.
- Det finns betydligt färre främmandespråkiga journalister inom branschen i förhållande till den verklighet som omger medierna.
- Det har gjorts mycket lite grundforskning om hur publiker som talar främmande språk använder medier.
Två studier genomfördes under vårt projekt: den ena undersökte hindren för förverkligandet av mångfald (Khalimzoda & Vereb Dér 2024), den andra placeringen av journalister med invandrar- och flyktingbakgrund på den finska arbetsmarknaden (Aarninsalo 2026).
Samtidigt bedrev forskare vid Tammerfors universitet två doktorsavhandlingsprojekt som undersöker hur journalister med invandrarbakgrund integreras i journalistkåren (Nousiainen ym. 2024, Nousiainen 2026) och finska journalisters uppfattningar om mångfald (Ylikoski ja Ahva 2024).
Baserat på observationer från forskning och praktiskt arbete verkar det största hindret för att förverkliga mångfald vara relaterat till attityder.
I princip vill man gärna inkludera journalister och publik med olika bakgrunder. Detta framgår till exempel från intervjuer med chefredaktörer (Nousiainen ym. 2024), (Ylikoski & Ahva 2024). Det skulle finnas sätt att lösa problemen, och det skulle även gå att hitta de samarbetspartner och kontakter som behövs i arbetet, men viljan och modet att genomföra förändringar saknas.
Man litar inte alltid på kompetensen hos journalister med invandrarbakgrund. Journalister som kommit till Finland som flyktingar eller invandrare hamnar lätt i isolering och lyckas inte, trots sina ansträngningar, integreras i journalistkåren. De flesta får inte heller arbete inom journalistikbranschen, även om de skulle komplettera sin utbildning i Finland (Nousiainen 2026).
Ett annat attitydproblem som plågar mediebranschen rör publiken. Man vet inte hur man ska nå publikgrupper som talar ett främmande språk, och de ses inte alltid som en publik värd att bedriva journalistik för.
Doktoranden Inka Partanen ställde i tidningenSuomen Lehdistö våren 2026 frågan om det redan vore dags för medieföretagen att fokusera på journalistikens innehåll istället för produktutveckling. Vi anser att svaret är ja. En journalistik som är inkluderande och verkligen tillgänglig skapar också förutsättningar för mediernas ekonomiska hållbarhet.
Journalisterna är medvetna om komplexiteten i mångfald och vill nå ut till olika målgrupper genom mångfaldigt innehåll. Trots detta ses bristen på språkkunskaper och bristen av den finska journalistutbildningen fortfarande som ett hinder inom branschen.
Det sker även positiva utvecklingstendenser. När vi 2025 piloterade ett mentorskapsprogram som initialt riktade sig till främmandespråkiga journalister, dit vi sökte frivilliga finska journalister som mentorer, hittade vi lätt intresserade personer. Resultaten av mentorsprogrammet var uppmuntrande och en fortsättning önskades: journalisterna tyckte det var roligt att få hjälpa sina kollegor att ta sig in på det finska mediefältet och de som deltog i programmet fick viktiga kontakter samt tyst kunskap om hur man arbetar i finska medier.
Projektet visade också att det i den artificiella intelligensens era är enklare än tidigare att integrera främmandespråkiga journalister i redaktionerna. Språkkunskaper utgör alltså i själva verket inte det hinder som man brukar anse att det är inom mediebranschen.
Tillsammans med de journalister som deltagit i mentorprogrammet gav vi ut ett finskspråkigt nummer av yttrandefrihetstidningenTulokulma som bilaga i Voima. Med hjälp av artificiell intelligens översatte vi texter som inte var skrivna på finska och märkte att redigeringen av översättningarna knappt tog längre tid än redigeringen av texter som var skrivna på finska. När en artikel är välskriven är den lätt att redigera och översätta
Enligt Aarninsalos rapport visar Haaga-Helias flerspråkiga nätmedia Satakielioch Yles flerspråkiga nyheter också att språkkunskaper i slutändan inte utgör något hinder för journalistiskt arbete i Finland.
När vi letade efter forskningsresultat som stöd för vårt arbete insåg vi att vi vet väldigt lite om hur språkminoriteter i Finland använder medierna. Därför måste även medieforskarna dra sitt strå till stacken och göra forskning om hur främmandespråkiga målgrupper använder medierna och vilka behov de har av information.
Detta konstaterade även forskarna Ville Manninen och Markus Mykkänen i deras litteraturöversikt (2025): Finland saknar en tillräcklig kunskapsbas för att utvärdera och utveckla mångfalden i medierna. Detta är ett problem även därför att EU:s nya förordning om mediefrihet kräver en mer systematisk förståelse av mediemångfalden än tidigare.
Utöver det tvååriga projektet har Vikes på sitt håll strävat efter att föra diskussionen vidare vid stora publikevenemang, såsom Suomi Areena och festivalen Världen i Byn, samt vid mindre diskussionstillfällen och seminarier.
Enskilda projekt och diskussioner räcker inte till. Mångfaldiga redaktioner och innehåll uppstår inte av sig själv. Så har det inte skett i USA eller någon annanstans i Europa, och så kommer det inte att ske i Finland heller.
Permanenta förändringar behövs. Därför föreslår vi följande åtgärder:
- Redaktioner bör aktivt förvärva, antingen genom anställning eller frilanskontrakt, mångsidig språklig och kulturell expertis för att stärka kontakten med målgrupper med invandrarbakgrund och och låta deras röster höras i den finska offentliga debatten.
- Det är dags för redaktionerna att stärka mångfalden och journalistikens kvalitet genom att utnyttja AI-stödd textöversättning.
- Mentorskap bör vara en permanent del av integrationen av journalister med invandrarbakgrund i det finska medielandskapet.
- Mångfald som journalistiskt värde och praxis bör integreras på ett mer målinriktat sätt i den finska journalistutbildningen.
Uppropet i Journalisti-tidningen: Moniäänisempi media ei synny odottamalla
Undertecknare av uppropet: Minna Aslama, docent i medie- och kommunikationsvetenskap, Helsingfors universitet, konsortiet ”Demokratins epistemiska handlingsförmåga i algoritmernas tidsålder” (DECA) (STN, Finlands akademi)
Kristiina Markkanen, journalist, projektledare för projektet ”Mer mångfald i media nu!!”, Stiftelsen för media och utveckling (Vikes)
Reetta Nousiainen, doktorand, lektor i journalistik vid Haaga-Helia
Mervi Pantti, professor i kommunikation, Helsingfors universitet, huvudforskare vid (DECA)-konsortiet
Reeta Pöyhtäri, universitetsforskare, Tammerfors universitet, (DECA)-konsortiet
Matleena Ylikoski, doktorand, universitetslektor, Jyväskyla universitet, (DECA)-konsortiet
Bild: Vanessa Riki
